Allt känns grått och dystert och jag undrar,

hur kommer det att bli med mig, hur ska jag stå ut med mig själv
om jag inte kan dela mitt varande med dig.

Det känns då inte som om att tiden kommer att lösa detta,

Jag måste nog bort härifrån, för att ständigt ha dig på ett
stenkasts avstånd utan att få dela dagar och nätter med dig -

jag orkar det faktiskt inte.

Simon.
Visserligen min son, men känns inte alls som det.
Att jag har honom!! Fråga mig inte hur det gick till,
för det vet jag inte. Eller det gör jag.

Jag gick Sara till mötes utan att tänka på vad det var jag gjorde,
utan att tänka två gånger.

Jag hör farsans ord:
"En människa göra ofta om samma misstag livet igenom..."

Att jag lämnade dig blev sedan det värsta jag gjort, i alla fall för mig.
Kanske är det bra för dig, kanske har jag kostat för mycket av ditt liv

jag gråter

Vilket som blir mitt nästa misstag vet jag inte med säkerhet, men
beslutet känns väldigt nära som klimax av misstagen.

Jag tänker flytta, och det blir nog Hagfors som får stå ut med mig skulle jag tro.

/ J.E.
  2000-07-10:1

   mail me