Det var inte länge sedan du begav dig
ock jag suckar och känner mig förtvivlad.

Kanske är det så att du ska lyssna på vad min mamma sa i brevet.

Kanske är det så att det bästa för dig är att glömma mig.

Jag vet att jag i mångt och mycket är väldigt självisk och egoistisk, ock
att det inte alls gynnar min tillvaro att säga dig detta.

Mina tvivel för att jag aldrig ska "komma över" dig, om det nu inte blir vi två, är små.
Jag kommer dock aldrig att glömma de underbara åren och det ljuvliga livet vi hade du och jag.

- tårar rinner på min kind

Alltid kommer jag att minnas vår tid som en något jag borde varit mer rädd om.

Jag älskar dig så mycket och känner att det skulle räcka till att dela hela våra liv, men...

... jag vet inte om jag någonsin kommer att känna mig redo/mogen för att skaffa fler barn.

Att det skulle bli absoluta kärleksbarn tvivlar jag inte på, utan det som räds mig är att jag inte
skulle engagera mig  särskilt i dem.

Jag vet att möjligheten finns för att jag helt ska ändra syn på detta med egna barn, men ännu
är jag för självisk.

- kan detta vara ett steg i rätt riktning

Detta gör mig ont att säga och vad jag ser är suddigt.

Jag älskar dig och vill aldrig släppa dig, aldrig sluta träffa dig, aldrig sluta prata med dig, ock
aldrig göra dig så illa som att neka dig det du önskar allra mest - barn.

Hellre mår jag dåligt och ångrar mig i hela mitt liv än att göra dig som jag älskar så mycket så illa.

Förlåt mig för allt och tack för det bästa som har hänt mig, fem år av kärlek med dig.

- Josef Ekhamra
  2000-07-10:1

Klicka på trädet och m@ila mig om du vill.